Spökåldern och det stora skramlet

Så blev det äntligen höstlov, ja iallafall ett par dagar höstlov för den här fröken. Vi har satt oss på båten och åkt upp till Nynäs och när vi kom fram skulle hundarna få rasta av sig i trädgården. Eftersom grinden var öppen och jag ville kontrollera staktet innan jag släppte hundarna hade jag alla i koppel. Det hade varit lustigt, om det inte var så förfärligt olyckligt, men Tapper rundade husses grill, med koppel och allt, vände tvärt 90 grader med koppel runt grill och hann välta grillen innan jag hann reagera och därmed tog hon ett snabbt skutt ytterligare åt vänster och välte den första trädgårdsstolen i metall, sen den andra stolen, sen bordet och slutligen den tredje stolen. Naturligtvis lät det som bara den när alla dessa stolar, grillen med galler och allt stöp i backen som dominobrickor. Hade det inte varit mörkt så hade jag absolut sett ett mörkt moln av aska från grillen som gick i backen. Allt gick så fort att jag inte hade möjlighet att reagera och jag är inte så snabb när jag håller i tre koppel och både Baggis och Ybbe var ivriga att få komma in. Tapper blev så klart rädd av allt oljud och oreda och stolar som släpades efter av kopplet. Jag försökte avdramatisera genom att bara lyfta tillbaka stolar och bord och grill och satte mig sedan och låtsades som ingenting på en av stolarna. Hon har kommit fram och varit med där och allt verkar fint, men kan jag ha kommit så lindrigt undan? Allt står kvar i trädgården och hon har varit där och sprungit runt men jag är ändå bekymrad över skramlet, kan det ha satt sig. Jag får helt enkelt träna skrammel ihop med de vuxna hundarna som jag vet är oberörda. Just nu går valparna in i den så kallade spökåldern och sakar och ting som inte varit farliga tidigare kan upplevas som väldigt farliga. Nu gäller det att vara lugn och visa prov på ett tryggt och tydligt ledarskap. 

Idag kommer ett av syskonen hit och vi ska prata trimning och valparna får leka lite ihop. Om någon annan av mina valpköpare vill komma och få trimtips så är ni såklart varmt välkomna. Hör av er så ordnar vi en tid. 

Vi kämpar vidare med öronen, det börjar bli i sista taget med dem nu. Det högra örat petar ur lite mer än jag gillar men vi får se hur det blir när det blir klart. 

Jag har också varit på SKK avelsfunktionärsutbildning och lärt mig en hel del. Många viktiga insikter har sjunkit in. För min del ha jag dragit följande slutsatser och nedanstående är hur jag uppfattat budskapet. Den allra viktigaste insikten är nog den om vår genetiska mångfald. Antalet avelsdjur har minskat och det minskar vår genetiska bas och det är på sikt ett stort hot mot rasen. Fler djur måste gå i avel. När vi avlar ska vi vara försiktiga med vad vi väljer bort för att alla val, alltså även bortval, vi gör kommer att påverka den genetiska mångfalden. Har vi en liten avelsbas, som vi har i vår ras, kan vi inte selektera hårt bland avelsdjuren för det får allvarliga konsekvenser på sikt. 

Vi har SKK grundregler att förhålla oss till, att enbart avla på friska djur som vi vet inte riskerar få fram djur som kommer leva i någon form av lidande. Med detta sagt tänker jag att vi nog är många som funderar i onödan på om vår hane eller tik är avelsvärdig. Är den frisk och kan bidra genetiskt utan att avkomman riskerar någon form av ohälsa så bör man bidra.  Därmed inte sagt att man kan para hur som helst. Har man ett avelsdjur som man anar har en svaghet så bör man kombinera den med ett annat avelsdjur som inte har samma svaghet, att vi inte dubblar vissa genetiska anlag. På så vis kan vi ändå stärka rasen både genetiskt, exteriört och beteendemässigt. 

Sen får man börja fundera över vilken mentalitet vill vi ha på våra hundar. Schnauzer har ju traditionellt sett ansetts som rätt tuffa hundar, men också som ganska jobbiga och styva. Ska vi fortsätta föda upp sådana hundar så behöver valpköparna ha bra på fötterna för att få leva lyckliga ihop med sina fyrfota vänner, eller ska vi börja föda upp mjukare hundar som bättre passar in i den moderna familjen i lägenhet och inte lika mycket tid till träning mm? Det är en svår balansgång, att bevara rasen och samtidigt göra hundar som är rimligt lätta att ha i familjer. Utan valpköparna är vi ingenting. De är en förutsättning för avelsarbetet samtidigt som de är målet för vår verksamhet. Valpköparna bär rasen framåt för de möjliggör att bevara vår genetiska bredd, de är målet för vårt arbete - att ge familjer den bästa och trogna vännen. 

Många tankar här ovan och som vanligt representerar jag enbart mig själv och mina egna tankar och reflektioner här på min blogg, ingen annan organisation eller förening. Ha det gott allihop