Regler och etik - ibland går de inte hand i hand

En "snackis" på senaste gäller om vad som gäller om en domare, tillika uppfödare, skulle döma fram sin egen hund som segrare och om detta har tongångarna gått höga. I "Utställnings- och championatsbestämmelser" stipuleras att en hund inte får visas för någon som tränat eller trimmat denne under en viss tidperiod. Däremot står det inget om att en valpköpare inte får ställa ut sin hund för en domare, som även fött upp hunden.  I resonemangen kring detta menar flera att om hunden skulle vinna menar man att det ändå kan vara rimligt då hunden representerar den tolkning av rasstandarden som domaren/uppfödaren uppskattar. 

Som jag skrivit om tidigare så är utställningsringen/sporten, som jag faktiskt skulle vilja kalla den, en arena där förtroende måste sättas främst och alla parter måste vårda det förtroendekapital som finns. Alla som går in i en ring måste få känna att det inte finns någon risk för jäv, för då brister förtroendet och ringarna kommer att tömmas och skitsnacket börjar. Min åsikt är att man därför bör undvika att ställa ut för inte bara tränare, trimmare utan även sin uppfödare om denne är domare. Även den som är uppfödare och haft förmånen att sälja till en domare, bör undvika att ställa ut för denne. Ju längre förhållande varit och ju fler hundar man haft ihop desto olämpligare är det att man befinner sig i ringen ihop. Allt för förtroendet skull. I "snacket" konstateras att det regelmässigt inte vore fel, men att flertalet ansåg att det vore olämpligt. Man rekommenderar även uppfödare, som är domare, att säga till sina valpköpare: Jag vill inte se dig i min utställningsring, åk på andra utställningar. Vi behöver alla vårda förtroendekapitalet. 

Så över till nästa fundering och det gäller trender. För några år sedan när jag importerade Ybbe var det i princip omöjligt att få CK på utställning om hunden hade ringlad svans. Nu är den vinstrikaste hunden förra och förrförra året en med ringlad svans. Tolkningen av rasstandard och hur vi värderar det som står i den förändras alltså, så vad ska vi uppfödare ta fasta på? Vad ska vi eftersöka i vår avel? Först och främst behöver vi acceptera att det inte finns några perfekta hundar, det finns brister hos alla och när vi accepterat det behöver vi fundera över vad hunden har för förtjänster och hur hälsan ser ut. Alla avelsdjur måste ovillkorligen vara friska och man ska inte kalkylera med några hälsorisker i sin avel. Om vi ska välja mellan brister hos hundarna, vad väljer vi? Ett fel som inte bestraffas i någon högre grad är vridna framtassar, alltså att hunden är sk "fransk" på en eller båda framtassarna, eller om den är mer vinklad bak än fram och därför spårar. Dessa fel accepteras i dag och jag upplever att man rycker lite på axlarna åt det, men om det skulle saknas en premolar så blir det kvalitetsavdrag. Om jag skulle vara tvungen att välja fel så väljer jag den hund som har en anatomi som tjänar hunden väl och ger den ett långt och friskt liv. Den oharmoniskt vinklade hunden kommer att vara tvungen att krabba i sin trav och därmed påverka sin rygg på ett sätt som jag inte tror är gynnsamt, medan hunden utan en premolar inte kommer att påverkas alls av sin saknade pyttetand. Däremot om det är en jakthund så är premolaren viktig. Så, i avelsurvalet får man väga förtjänster och brister på guldvåg och därefter fatta sitt beslut och vara beredd på att förklara det. Har man en enorm avelsbas så kan man selektera hårdare, men om man har en liten avelsbas och måste försvara den genetiska variationen så behöver vi acceptera en del brister för att bevara en del förtjänster som en hund har. Hunden med den ringlade svansen har kanske ett fantastiskt steg som kommer sig av en gynnsam konstruktion, ja då är den värd att avla på trots svans, eller hunden med den fransk fronten. I aveln av dvärgschnauzer använder man sig i relativt hög grad av DNA-tester och dessa kan vara bra om man använder dem för att kombinera friska djur med friska bärare, som det heter. Om man gör så försvaras den genetiska variationen, men om man använder testerna för att selektera bort friska bärare så minskas variationen. Med uttrycket "frisk bärare" menas i detta sammanhanget en hund som rent kliniskt är frisk, men att den bär på ett anlag, som i kombination med en annan  hund, som också bär på anlaget, kan få avkommor som inte bara bär anlaget utan också utvecklar det. Det är alltså vad vi gör av kunskaperna som kommer med testerna som är viktigt.

Här blir det ingen ny kull i år, men jag tittar och klurar på möjliga kombinationer för framtiden. Ha det gott i sommargrönskan!