Piiiiiip, piiiiiiip

Då är det peak hour här hemma med löptik så lite hastigt blir det en löptikssemester för mig, löptiken och dottern. Husse tar hand om Baggis och den andra tiken. När Baggis tassar runt som värst och piiiper och har sig, undrar man, hur ska vi få sova? Men faktum är att det går fint, vi håller honom nära men avskild från löptiken och bara han får ha koll på henne är han rätt nöjd. Det är när vi börjar röra på oss som piiipandet går igång igen. Det är precis som att man virvlar runt hormonerna med luftströmmarna som göra att han likt en haj i ett hav med en bloddroppe får sniff på sin längtan och drar igång. På måndag kommer vi åter och då hoppas jag att det är nästan över. Det kommer iaf att klinga av, men det gäller att inte jag spänner av. En kennelmamma berättade en gång om en väldigt sen parning, på dag 28, som resulterade i valpar. Ve och fasa. Genom åren har man hört många skräckhistorier från den gamla rävarna, den om parningen genom ett staket tex. Jag har gått och klurat på hur 17 det skulle gå till och om det vore möjligt med mitt staket. Jag har slutit mig till att det måste ha varit en bamsehund och ett yttepyttestaket. Inte ens min fenomenala Baggis, som är en riktigt kärleksmaskin, skulle klara att göra det genom vårt dinosauriesäkra staket. Hade hjältarna i serien om zombieapokalypsen "Deadnågonting" sett vårt staket hade de tänkt: Bästa staketet, där kan vi känna oss säkra från zombies. Mina tiktrosor är också ett mycket bra skydd mot oönskad kärlek. Kanske ska marknadsföra dem även som kyskhetsbälten.