Inställda planer blir vila

Vi hade tänkt att åka till SHK under sportlovet för att träna utställlning, men den är inställd så vi får stanna hemma och vila upp oss istället. Det är inte så dumt det heller. Jag hoppas på lata dagar och mycket läsning och promenader under lovet. 

Äntligen börjar ljuset komma och igår kunde vi promenera på kvällen efter jobbet utan att det var fullständigt svart ute, bara ganska mörkt men man får försöka se framstegen. Idag såg jag att någon fotat en blåsippa på ön, så snart händer det. 

Jag har sytt ett par yttepyttebyxor som ska till en pincherflicka. Hoppas att de passar men jag tror kanske att jag borde gjort dem smalare. Det är lite klurigt när man syr till en ny ras. Det är så mycket som påverkar utformningen av modellen. Jag hade lite tyg över som inte "räcker till något" som blev ett fodral till byxorna. Himla gulligt och lite lyxigt tycker jag. Kanske kan det bli en ny lite lyxig grej till byxorna. Kanske kan det i någon mån kompensera den övriga förpackningen jag alltid sänder byxorna i (hundbajspåsar) haha. När jag syr eller promenerar brukar jag lyssna på poddar och just nu har jag lyssnat slut på alla mina favoriter, har ett gäng, så nu fick jag dra igång Storytel igen. Härliga tredje delen i serien om Betty i "Räkna hjärtslag" gör att jag bara vill sy, promenera eller trimma nu; det är då jag har tid att lyssna. Läsa med ögonen har jag tyvärr ingen tid eller ork med då jag läser massor av texter i arbetet. Ögonen orkar helt enkelt inte med mer text. 

Varje dag ger mina bästa älskade hundar mig glädje och kärlek. Den dagen jag bestämde mig för att våga gå emot allas invändningar om vad jobbigt det skulle bli med hund, och skaffa Baggis är den första dagen på väg till ett mycket bättre liv. Jo man blir l¨åst och det blir ännu dyrare att åka utomlands, man blir tom ganska låst, men alla andra dagar på året ger de mig så mycket att det absolut väger upp det negativa. Golven blir grusiga och Lillan droppar tom grus i sängens fotände, men det är det värt för att få möta alla glada svansar och kärleksfulla hälsningar när jag kommer hem. Schnauzer till folket helt enkelt, då skulle alla bli mycket lyckligare. Kan det vara så att världens lyckligaste folk är ett schnauzertätare land än Sverige?