Rampfeber

Ybbe har nu lagt på sig tio centimeter i midjan och gått upp över två kilo. Vi är inne i den sjätte dräktighetsveckan och jag börjar känna att det drar ihop sig. Det är både en känsla av förväntan inför det som ska komma och en känsla av "vad har jag gjort med min älskling". Det innebär alltid en risk att ha en valpkull, dels är det valpningen och dels är det risken för eklampsi under veckorna efter. Igår satt jag med Ybbe på ett cafe i Visby och kände plötsligt "vad har jag gjort". Ybbe var cool med att vara med och hälsade på flera människor inne på fiket men visade sen på promenaden att hon var "färdig" och ville hem. Hon brukar gilla att strutta runt på stan och nosa, men nu är det hemmet som är bäst platsen. Hon vill ligga i korgen och vila och tycker att det är toppen att få mat tre gånger om dagen. Vanligtvis får hon två gånger om dagen, men nu delar vi upp det på flera gånger samt att hon får mer mat. Så varför föder man upp hundar? Första gången var det mycket för äventyrets skull och nu är det för att det var en så fantastiskt stark upplevelse med valpningen och att få följa valparna via sina nya mattar och hussar. Det är ett hedersuppdrag att få vara med och skapa familjemedlemmar till familjer som går och längtar. Det är så häftigt, men också ett stort ansvar och en viss oro. Jag fick pepp igår av snälla hundkompisar på FB och det kändes skönt. Detta ska gå bra och som vännerna sa igår. Ni har erfarenhet båda två. Vi får luta oss mot det och om det krånglar till sig ringer jag veterinären. Halva vägen kvar.