Det växte en plupp i rumpan

Som hanhundsägare går man i skräck för att ens älskling ska drabbas av analt adenom, alltså en typ av cancer som växer runt anus. Tumörerna drivs av testosteron och behandlas framgångsrikt med hjälp av framförallt kastration. Det lär även finnas andra behandlingsformer. Eftersom de drivs av testosteron så är en hanhund som utsätts för hormonduschar mer utsatta än hanhundar som inte gör det. Därutöver finns naturligtvis en genetisk komponent. Ni vet, hur kommer det sig att vissa individer kan röka hela livet och ändå leva tills de blir hundra och dö stilla i sömnen och andra drabbas av lungcancer pga passiv rökning. Ja ni fattar, det är både miljö och arv som jobbar ihop. 

Min älskade Baggis lever ihop med två tikar, som går in och ut i sina hormonperioder, förlöp, löp, efterlöp mm och iom detta påverkas hans hormonnivåer. Jag märker mycket tydligt på honom när tikarna går in i löp och det är många saker som händer med beteende mm och att testosteronet peakar är tydligt. Hans försvarsberedskap och temperament är helt annorlunda när vi går ut ihop och en tik löper, jämfört med när tikarna inte löper. Det är något som är fullständigt naturligt och det är helt enkelt biologin som styr dessa beteenden. Ursprungligen, när hundarna var vilda, så hjälpte ett sådant beteende att de rätta(starkaste) generna överlevde och spreds vidare. Hunden har inte varit i människans tjänst så länge att dessa saker förändrats, det är människans syn på hundarnas naturliga beteenden som förändrats och det skulle jag kunna prata länge om, men inte idag:-). Hur som helst så riskerar testosteronet att driva fram tumörer och när jag såg en plupp i rumpan på Baggis kände jag: "OH NOOO"! 

Vi åkte till en veterinär som tog bort pluppen och skickade den på analys. Igår kom svaret. Dels är pluppen borttagen med marginal, den var inte sannolik för metastasering och jag minns inte riktigt namnet på vad pluppen hade för namn, men om man ska ha en plupp i rumpan så är det en sån här som är ok att ha. Typ så. Baggis är färdigbehndlad, ingen vidare behandling föreslås, inte ens om man skulle vara ultraförebyggande och det var inget analt adenom. Detta känns som en stor lättnad. 

Den "vanliga" hundägaren kanske frågar sig varför, vad är det för fel på att kastrera sin hund. Ja, varje människa gör som den vill, men jag vill att mina hundar ska få vara sig själva, med sina hormoner som gör dem till sig själva och jag har sett fler exempel på kastration som snarare gjort skada än nytta. Självklart skulle jag kastrera om hans liv hängde på det, men aldrig som en säkerhetsåtgärd eller "vi-testar-om-det-här-fungerar-åtgärd". Nuförtiden kastreras ganska många hundar och jag hör titt som tätt talas om hundar som kastreras i ett försök att dämpa energi, uppfostra, göra om mentalt mm och det är aldrig en lösning. Jag rekommenderar varmt veterinär Sara Molins föreläsning om kastration (klicka på länken för att komma direkt till sidan) om man vill läras sig mer i ämnet. Hon behandlar både kastration av hane och tik i föreläsningen. Ett vanligt medicinskt argument, bland "folk,  är att hundarna mindre sannolikt får cancer om de kastreras. Ja, vissa typer av cancer minskar vi risken för och andra cancersorter ÖKAR vi risken för vid en kastration. Även mentaliteten förändras vid kastration - inte nödvändigtvis till det bättre. En hund som är mjuk i sin mentalitet och blir av med sitt testosteron kan förvandlas till en liten blöt fläck. Jag har personlig erfarenhet av min mammas labrador som kastrerades och som efter det fick svårigheter med andra hundar, utöver förfärlig päls och fetma. Testosteron ger en hund kraft och mod, lite slarvigt uttryckt och vill vi verkligen ta bort det, om vi inte måste? 

När Prins Baggis blivit opererad i rumpan köpte jag en utmärkt ring att ha runt halsen på honom, istället för den vanliga och rätt förhatliga plastkonen. Den ser ut som en badring, den ska blåsas upp och kan öppnas och stängas med en kardborre. Den var värd varenda krona och jag skulle gladeligen ha betalat det dubbla för den. 

Kragen går att fästa ett halsband vid på insidan om kardborrebandet skulle mattas ut, eller om hunden skulle försöka göra sig av med ringen. Baggis fick en ring i storlek medium, men innan ni springer iväg och köper en medium till era schnauzer så betänk att Baggis är på den större skalan. Min tikar skulle behöva en mindre ring. Här kommer en länk till ett ställe där man kan köpa kragen nu. Jag köpte min krage på Zoomarket i Visby och de hade testkragar uppblåsta. Tack för det! Till mina tikar hade jag köpt dubbelstorleken S/M och om du har möjlighet att pröva innan köp så gör det. Det var nära att jag köpte en large och det var inte rätt. Tur att jag prövade.