Alert 'n' Brave Black Beacon

Härom veckan hade jag nöjet att prata päls med en av Schnauzerringens mer seniora medlemmar. Det är bra, viktigt och nyttigt att få ta del av erfarenheter som sträcker sig över lite längre tid än mina blygsamma tio år i rasen. Om man varit aktiv i femtio år eller mer så har man värdefull erfarenhet att dela med sig av. Den här personen berättade om att förr var det mer vanligt med pälsar som det bara var att dra av, raffs raffs så var det klart. Dagens pälsar är jobbigare att hantera och har mer benhår och fluff i största allmänhet. Hunden som ni ser på bilden nedan har supersträv päls och är synnerligen lättrimmad. Ett par tag med trimstenen så är saken biff. Det finns inga benhår att fluffa upp och inget som döljer något. 

I helgen så var jag och en av valpköparna på SHK, ett ställe där jag brukar tycka att det är bra att börja träna på att ställa ut. Domarna dömer alla raser, eller hälften av alla raser och jag är tveksam till om alla alltid är allrounders som håller samma kvalitet som på SKK. Ni ska få höra, jag knyter snart ihop säcken. Men, det är trevligt arrangerade utställningar och det brukar råda en go stämning, samt att det ofta går att ställa ut två gånger på samma dag, en förmiddagsring och en eftermiddagsring. Det är bra träning för en junior och ett lagom stort sammanhang att börja på. Ofta annars brukar det vara många "muskelhundar" med, men inte vid detta tillfälle. Nu i helgen var vi utanför Västerås, rätt långt utanför skulle det visa sig till min stora besvikelser för jag hade hoppats på att hinna med att hälsa på Beppe som bor där. Det var en fin gräsmatta och ett bra underlag samt en stor yta bredvid som man kunde träna på. 

I centrum för dagens uppmärksamhet stod Ru (Black Beacon). Jag hade inte träffat honom på ca ett halvår så det var ett kärt återseende och han kände absolut igen mig. Det är så roligt att träffa "valparna"! Matte hade på en månad lyckats träna in ett bra stå och hon kan få honom att flytta tassarna i position utan att röra hunden. Det är superimponerande. Det är många erfarna som inte kan det så jag blev väldigt imponerad. Det är klart att det är svårare att visa sig borta med alla de störningar som främmande hundar i en främmande miljö innebär. Det första varvet i ringen innefattade både trav och gallopp och ett frågetecken rörande att en främmande tant skulle klämma på honom. Det hela slutade väl med exellent och hederspris och ett omdöme som jag tycker stämmer överens med verkligheten. Hanteringen i ringen var även matte nöjd med och  i nästa hantering så viftade Ru på svansen. Då hade han börjat fatta vad uppdraget handlade om. Det som var lite intressant var att i ring två rörde han sig mycket mer stabilt, hade fattat uppdraget, hanteringen gick utmärkt och jag stod bredvid och kände YES, där satt den liksom. Denna andra domare var inte en schnauzerdomare och tyckte inte att pälsen var något vidare tex. Ru har en äldre typ av päls, som är väldigt sträv och som kräver väldigt lite skötsel, men som ändå ger skydd och värme. Det är helt enkelt en alldeles utmärkt päls, så ibland kan man konstatera att domaren har fel. Jag gissar att det är lite så schnauzrarna såg ut förr i tiden, som Ru alltså. Numera kan man få kämpa mot ull och enorma mängder hår i flera timmar för att tämja en päls, brotta ner skogen brukar jag säga lite vanvördigt, men det är enorm skillnad på en sån päls och en sån päls som Ru har. Jag har haft nöjet att träffa även Clipp, (Black Bargain) och även han har en sån där sträv härlig päls. Nu får jag se om mina svarta juniorherrar kommer ut mer i ringarna och jag blir så sugen på att träffa de andra killarna. Hur blev "Knappen" tex? Jag är lite ledsen att alla valparna är spridda över hela landet, annars hade det varit superkul med en kennelträff. Just nu tror jag att valparna i BE är på väg in och ut ur en hormonperiod som stökat till det i huvudet på dem. Jag och Maria har upptäckt att vår Babsan har varit prillig i huvudet en tid, men nu tror jag att hon hittat sansen igen. Hörseln börjar återvända och från att det har slagit tilt i huvudet så börjar några signaler gå fram. Det är lugnt brukar jag säga, när de är fyra år är de rätt okej. Min treåring är bara galen ibland numera och de "gamla" är kloka som böcker och lätta att ha och göra med (nästan alltid). Igår på båten hem var det nära att jag ringde Baggis uppfödare och säga att hon kunde få tillbaka sin nioåriga valp. (Men jag ringde inte, hon hade sagt ja direkt och hämtat honom bums. :-)